Lars Melin menar att det inte finns ett ”hot inom synhåll” mot svenskan, inte ens inom universitetsvärlden, där han själv verkar. Faktum är att det har skett stora förändringar vad gäller svenskans ställning inom högskolan sedan andra världskriget.

Numera skrivs 78 procent av alla doktorsavhandlingar på engelska och, om regeringen får som den vill, kommer andelen att ytterligare öka. Regeringen är missnöjd med att det skrivs för många avhandlingar på svenska inom humaniora och samhällsvetenskaperna. Det finns t.o.m. fall, där doktorander tvingats begära dispens för att skriva en avhandling på svenska. En allt större andel kurser ges på engelska, länge ett okänt fenomen på svenska universitet. På högre nivå inom undervisningen i naturvetenskap och teknologi skedde enligt en undersökning (Britt-Louise Gunnarsson 2001) 70 procent av undervisningen på engelska liksom att 92 procent av seminarierna och gästföreläsningarna genomfördes på samma språk. Alla undersökningar visar att andelen kurslitteratur på de nordiska språken konstant minskar i Norden till förmån för litteratur på engelska. Inom den teknisk-naturvetenskapliga sektorn behärskar många studenter i Sverige idag inte den vetenskapliga terminologin på svenska.

Ett språk dör inte på grund av inlåning av ord från andra språk – det dör i första hand på grund av att det upphör att användas inom allt fler områden, s.k. domänförluster. Detta är vad som sker med svenskan idag inom högskolans ram. Jämförelsen mellan latinet och engelska som vetenskapliga språk haltar kraftigt. Latinet fungerade som ett vetenskapligt hjälpspråk, och samtidigt var det ingens modersmål. Ytterst få kunde tala latin i Sverige på medeltiden och fram till 1800-talet och latinet påverkade i mycket liten utsträckning den språkliga vardagen i Sverige. Engelskan - modersmål för minst 380 miljoner människor - och som bärs upp av en ekonomisk stormakt som USA, utövar ett helt annat inflytande på vardagslivet i Sverige.

Lars Melin förnekar följaktligen att svenskan behöver lagskyddas. Han anför i princip bara två argument: 1) det hjälper ändå inte; och 2) det ge upphov till många nya lagar. Det andra argumentet kan avfärdas direkt. I så fall borde Sverige inte anta några lagar överhuvudtaget i någon fråga – det vore det säkraste skyddet mot onödiga lagar.

Lars Melin lider av vanförställningen att språklagar eller politiska beslut inte skulle ha någon effekt på språkutvecklingen. Tvärtom kan språk t.o.m. uppväckas från de döda, vilket skedde med hebreiskan 1948, som tidigare enbart fungerade som ett religiöst språk. Länder och regioner som Frankrike, Polen, Katalonien, Wales m.fl. har antagit språklagar, eftersom deras språk varit – eller är - hotade. Språklagar ska fungera som stopplagar, ange rättigheter och skyldigheter, och kan t.o.m. innehålla sanktioner. De flesta norska bedömare menar att nynorskan skulle ha förtvinat, om den inte hade backats upp av statlig lagstiftning och stöd. Man kan hejda tillbakagången för ett språk, till exempel walesiskan, vilket den walesiska språklagen har bidragit till. Idag ställer sig tvåtredjedelar av walesarna, varav huvuddelen inte har språket som modersmål, positiva till ytterligare åtgärder för att stärka walesiskan. Tack vare att den katalanska språklagen stipulerar att katalanska är Kataloniens eget språk, och därför har företrädesrätt framför kastilianskan, har andelen invånare med katalanska som modersmål, eller som förstår katalanska, ökat.

Jag tror att Lars Melins egentliga problem är att han inte inser att ett språk har ett egenvärde, ett unikt sätt att uppfatta det förflutna, nuet och framtiden. Det lyser igenom när han skriver att det inte finns någon anledning att sörja över vissa språks bortgång. Det vore intressant att veta vilka språk som kunde undvaras…

Per-Åke Lindblom

Gymnasielärare i filosofi och svenska

29/12 2005

(Inskickad till Svenska Dagbladet samma dag - ej publicerad)

Till "Bara på Språkförsvaret"