Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
Personalchef Elisabeth Askebro Hansson
Avdelningen för juridik, ekonomi och personal
Box 7070
750 07  UPPSALA
 
 
Ang. Brev av den 14 december 2009 gällande "Krav på engelska i samband med anställningsansökningar med mera" (Dnr SLU ua 259-3589/09)
 
 
Tack för Ditt brev av den 14 december som svar på Nätverket Språkförsvarets frågor.
 
Vi noterar med tillfredsställelse att SLU uppmärksammat den nya språklagen (Prop. 2008/09:153) som trädde i kraft den 1 juli 1009, och kommer att se över sina instruktioner och dokument så att dessa kommer att överensstämma med lagen och med lagens mening. Som vi ser det kommer det att innebära förändringar på just de punkter vi pekat.
 
Språklagen slår fast att "språket i offentlig verksamhet är svenska" och att "det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas och att det finns tillgång till svensk terminologi inom olika fackområden". Det innebär självfallet att svenska medborgare alltid skall kunna tilltala och tillskriva sina egna (svenska) myndigheter på svenska och få svar på svenska.
 
Det är generöst - och i SLU:s och andra universitets vardag både rimligt, effektivt och internationaliserande - att bereda möjlighet för en kommunikation även på andra språk, framförallt engelska, vilket vi hälsar med tillfredsställelse, men det är delvis en annan fråga. Engelskan kan aldrig ersätta svenskan i myndighetsutövningen. Ett parallellt användande av språken är förstås i många fall både önskvärt och nödvändigt. Det handlar givetvis om både-och, inte antingen-eller, om en parallellspråklighet.
 
De två avslutande styckena i brevet förstår vi dock inte riktigt logiken i.
 
Vi känner väl ordningen vid tjänstetillsättningar liksom hela sakkunningförfarandet inom universitetsvärlden. Men - på samma sätt som en ryss i Ryssland, kines i Kina, argentinare i Argentina och iranier i Iran vetenskapligt kan meritera sig på sitt eget språk, parallellt med de andra världsspråken, så måste ju en svensk kunna göra det i Sverige. Fallet kan alltså likaväl vara det omvända, att de meriteringsgrundande verken är på svenska (eller på ryska, kantonesiska, farsi eller spanska), inte på engelska, även om den sökande väl behärskar engelskan i både tal och skrift. Skulle dessa personer vara uteslutna att söka SLU:s högre tjänster? Vem skulle i annat fall låta översätta ett samlat livsverks publicering till engelska? Det förblir en omöjlighet och skulle samtidigt vara ett krav som fullständigt bryter mot språklagens krav om att "språket i offentlig verksamhet [i Sverige] är svenska" och inte minst att ”[det finns en] tillgång till svensk terminologi inom olika fackområden".
 
En pedagogisk och vetenskaplig meritering på några tusen sidor i de åberopade verk som lämnas in måste således kunna läsas av de sakkunniga. Alltså måste man tillsätta sakkunniga efter det språk på vilken de sökandes meritering grundas, idag vanligtvis på det egna språket, i Sverige på svenska, eller på engelska. Även om själva anställningsansökan skulle lämnas på engelska så kvarstår ju behovet att kunna läsa och förstå de meriteringsgrundande verken. Då måste ju en sakkunnig i Sverige åtminstone kunna läsa något av de skandinaviska språken. Att bereda tillträde till såväl ansökningar på svenska som på engelska i Sverige, är därför både den enda rimliga och samtidigt lagliga åtgärden. Sakkunniga får sedan tillsättas så att den åberopande meriteringen rätt kan värderas. Det är förstås en resursfråga, men det finns knappast något alternativ utan att kraftigt diskriminera alla världens språk utom engelska.
 
Med vänliga hälsningar
 
Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Jan Malmstedt/Hillo Nordström/Arne Rubensson

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret

12/1 2010