Jag är konstnär - tecknare grafiker – och har undervisat halvtid/deltid på Konstfack i närmare 20 år. Min mamma var översättare av framför allt skönlitteratur från franska, tyska, engelska,  norska och danska och jag är uppväxt med såväl kärleken till litteraturen som till språket. Som ung arbetade jag ett och ett halvt år i Frankrike (som enda utlänning på min arbetsplats) och där lärde jag mig franska och  därefter tillbringade jag 8 månader i England och tog en/ett Certificate of  Proficiency in English (Cambridge).

I synnerhet beträffande engelskan  som är så vanligt förekommande och som nästan tas för given så lärde jag mig  att engelskan är relativt lätt att tillägna sig till en början, särskilt för oss i Sverige som inte har dubbade filmer, men svår att lära sig på ett djupare och mer nyanserat sätt. När jag kom till England från Frankrike och skulle  skriva uppsats så fick jag höra att jag inte skulle skriva på det “franska  sättet”  - med många ord – utan att istället hitta precis rätt nyans,  rätt uttryck för det jag ville säga. Det är så jag minns situationen. Naturligtvis är det lika viktigt att på franskan hitta rätt nyans och  uttryck, men vad jag lärde mig var att varje språk har sin egen karaktär och  struktur. Dessutom påverkade språken mig känslomässigt på olika sätt.  

Jag tycker det är spännande med främmande språks ord i svenskan men tycker inte om att det i så många sammanhang förväntas att man skall tala engelska när man likaväl kan tala svenska. I undervisning blir man som lärare (t.ex. på Konstfack) mindre intelligent, nyanserad och kreativ –  även när man talar relativt flytande. Den institutionen som jag tillhörde fick en ny professor från USA som hade sagt att han skulle lära  sig svenska vilket han aldrig gjorde. Institutionsmötena kom därför hädanefter att föras på engelska varje gång professorn var närvarande, vilket medförde att den tidigare så spännande, intressanta och ofta polemiska, pågående diskussionen som varit karaktäristisk för  kollegiegruppen fick som en våt filt över sig.

Jag  tycker att man också skall kunna föra ett samtal på engelska  eftersom det är ett språk som man kommunicerar internationellt på inom både vetenskap och konst (t.ex.), men att man inte skall ta det alltför givet!  Åtskilliga – även internationellt yrkesverksamma  - människor behärskar inte engelska särskilt bra alls! Man behöver inte gå längre än till Sydeuropa – för att inte tala om Japan – för att erfara det.

Jag  tycker absolut att svenskan skall vara officiellt språk samtidigt som  jag tycker det är bra om vi under uppväxten/skoltiden lär oss andra språk  (så mycket som möjligt) och att invandrare får hemspråksundervisning!  Dessutom, så har jag haft flera utomnordiska, utomeuropeiska studenter som på oväntat kort tid lärt sig svenska så pass bra att de något så när kunnat hänga med i undervisningen.

Avslutningsvis: Idag är det inte ovanligt att svenskar, danskar och norrmän talar engelska när de möts. Våra språk ligger så pass nära varandra att vi borde kunna förstå varandra inte bara i tal utan också i skrift – och ta del av varandras litteratur på originalspråket! I både Norge och Danmark finner man aktuell svensk litteratur på svenska hos välsorterade bokhandlare. Tyvärr gäller inte det omvända. Jag tycker att en orientering om de övriga nordiska språken borde vara en självklarhet på skolschemat - så att nordiska konferenser på engelska (vilket tyvärr förekommer) inte skall bli en ökande nödvändighet i framtiden! Språk försvinner tyvärr och en ökad omsorg om svenskan är också en ökad omsorg om vår språkliga grund.

Vänliga hälsningar

Åse Marstrander
Mariefred

5/10 2010