Grundlagsutredningen

Regeringsgatan 30-32

103 33 Stockholm

 

Den 7/12 2005 antog riksdagen med knapp majoritet, 147 – 145, regeringens språkproposition ”Bästa språket”. De två viktigaste stridsfrågorna under riksdagsbehandlingen gällde om svenska språket skulle lagfästas som huvudspråk i Sverige och om svenskans ställning i EU skulle stärkas. De borgerliga partierna hade i sina utskottsreservationer yrkat bifall i båda dessa frågor. Under riksdagsdebatten anslöt sig miljöpartiet helt till den borgerliga positionen. Eftersom de borgerliga partierna tillsammans med miljöpartiet förfogar över 179 mandat, innebar detta att det fanns majoritet för att avvisa regeringens och vänsterpartiets linje. Men på grund av kvittningsschabbel och på grund av att en miljöpartist tryckte på fel knapp gick ändå regeringspropositionen igenom. I annat fall skulle resultatet minst ha blivit 146 – 146 och propositionen hade återremitterats till kulturutskottet.

En svensk språkpolitik borde bygga på bredast möjliga samförstånd mellan riksdagspartierna.

 

Det var i för sig positivt att regeringen för första gången i och med ”Bästa språket” tog ett samlat grepp om Sveriges språkpolitik. Det betyder att den under alla förhållanden kan ställas till svars för alla eventuella utfästelser. Det är också positivt att det inrättas en ny samlad språkmyndighet i Sverige. Det är också ett steg i rätt riktning att propositionen slår fast att svenska vara huvudspråk i Sverige, men detta räcker inte.

Propositionen lider emellertid av en avgörande brist. Den slår inte fast att engelskan utgör det främsta hotet mot svenskans fortbestånd, särskilt inom vissa domäner. I stället för att klart och tydligt ange rättigheter och skyldigheter, med eventuella åtföljande sanktioner, uppställer ”Bästa språket” olika mål, som på intet sätt är tvingande. Därför föreslår den heller inte adekvata motåtgärder. Man måste nämligen ställa sig ett antal frågor, bl.a. följande:

Kommer ”Bästa språket” att garantera att svenskan överlever som vetenskapligt språk inom den svenska högskolan? Kommer denna lag att garantera att all nödvändig samhällsinformation också i fortsättningen kommer att finnas på svenska? Kommer den att förhindra att kunskaperna i andra främmande språk än engelska fortsätter att försämras? Kommer den att förhindra att engelskan fortsätter att breda ut sig i tid och otid, inom affärsvärlden, som undervisningsspråk inom grund- och gymnasieskolan, inom kulturens område i form av ett överutbud på engelskspråkig film och litteratur, vid namngivning på alltifrån byggnader, evenemang till varor och tjänster?

Om svaret troligtvis är nej på dessa frågor, vilken funktion fyller då egentligen ”Bästa språket”? Länder eller regioner antar språklagar, då ett eller flera språk är – eller varit - hotade. Det är därför som bl.a. Polen, Katalonien och Wales m.fl. har antagit språklagar. En språklag, ska fungera som en stopplag – hit, men inte längre! Detta kan också förstärkas genom diverse sanktioner som i den polska, katalanska och franska språklagen. En språklag kan också som den katalanska språklagen skapa förutsättningar för att återta förlorad mark. Ett språk, som inte är hotat, som t.ex. engelskan i USA, där f.ö. 172 miljoner av 209 miljoner vuxna amerikaner år 2000 enbart kunde tala engelska, behöver inte skyddas av någon språklag.

Det finns också en vanföreställning i Sverige att språklagar eller politiska beslut inte skulle ha någon effekt på språkutvecklingen. Tvärtom kan språk uppväckas från de döda, vilket skedde med hebreiskan 1948, som tidigare enbart fungerade som ett religiöst språk. Idag är det ett levande skrift- och talspråk. Man kan hejda tillbakagången för ett språk, till exempel walesiskan, vilket den walesiska språklagen har bidragit till. Idag ställer sig tvåtredjedelar av walesarna, varav huvuddelen inte har språket som modersmål, positiva till ytterligare åtgärder för att stärka walesiskan. Tack vare att den katalanska språklagen stipulerar att katalanska är Kataloniens eget språk och därför har företrädesrätt framför kastilianskan har andelen invånare med katalanska som modersmål, eller som förstår katalanska, ökat. De flesta norska bedömare menar att nynorskan skulle ha förtvinat, om den inte hade backats upp av statlig lagstiftning och stöd. Det senaste förslaget från Norsk sprogråd är att de som skriver på nynorska också ska ha rätt att publicera sig på detta språk i tidningar, som traditionellt använder bokmål.

”Bästa språket” slår inte fast att svenska ska vara officiellt språk i Sverige. Fortfarande råder den absurda situationen att det finns fem officiella minoritetsspråk i Sverige, men inget officiellt majoritetsspråk. Svenska är officiellt språk i Finland och inom EU, men inte på hemmaplan. Regeringen hade utgått från betänkandet ”Mål-i-mun”, som föreslog att en särskild lag om svenska språket skulle genomföras. Hela 33 remissinstanser tillstyrkte ”Mål-i-muns” förslag om att svenskan skulle lagstadgas i Sverige, medan 15 avstyrkte det. 

Vilka argument använde regeringen för avvisa förslaget?

Den anser att ”det inte är oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang”(sid. 16). Det omvända gäller säkert också: att det är inte ”oproblematiskt” att inte föreskriva att svenska inte ska vara ett officiellt språk i internationella sammanhang? Menar regeringen att det är ett problem att svenska är ett officiellt språk i EU-sammanhang?  Regeringens argument är värdelöst.

På ett annat ställe (sid.5)  i propositionen skriver regeringen ”att utgångspunkterna för svensk språkpolitik bör (märk väl! – min anm.) vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. Denna skrivning är tvetydig. Varför påpekas egentligen att det bör ”förbli” ett officiellt språk i EU?

Det andra argumentet är att det ”inom svensk offentlig förvaltning och i internationella sammanhang finns det svenskar som både har rätt att och bör använda andra språk, exempelvis något av de nationella minoritetsspråken eller något främmande språk inom utrikesförvaltningen” (sid.16).

Men de nationella minoritetsspråken ställning är redan skyddad i lag och därmed är också deras användning i den offentliga förvaltningen skyddad. Hur många av dem som har ett minoritetsspråk som modersmål och som är anställda i utrikesförvaltningen kan inte tala svenska? Hur många av utrikesförvaltningens tjänstemän kan inte tala svenska? På vad sätt skulle en lag om svenska som officiellt språk förhindra användningen av främmande språk i utrikesförvaltningen?

”En bestämmelse om att de som fullgör uppgifter i sin verksamhet ska använda klar och begriplig svenska, som kommittén föreslår, kan uppfattas (märk väl!) som  diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av en annan anledning inte behärskar svenskan.”

Vilka kräver att alla inom den offentliga förvaltningen skulle tala perfekt svenska eller skriva perfekt svenska i privata brev? Kravet på klar och begriplig svenska gäller texter, som är riktade till allmänheten.

Att slå fast att svenska är officiellt språk i Sverige är inte en lek med ord. Det är en mycket viktig symbolhandling. Men det får inte stanna vid denna symbolhandling utan språklagen måste fungera som ett rättesnöre och därför måste den innehålla klara och precisa bestämmelser för att reglera språksituationen. Den måste alltså helt enkelt ange rättigheter och skyldigheter.

 

Utvecklingen inom den högre utbildningen går mot allt fler engelskspråkiga kurser, allt större dominans för engelskspråkig kurslitteratur och allt fler avhandlingar avfattas på engelska. Denna utveckling understöds av den s.k. Bolognaprocessen, som innebär att studenter från ett fyrtiotal länder fritt ska kunna studera på vilket som helst universitet inom det område, som omfattas av denna överenskommelse. Det betyder att ännu fler

kurser på engelska kommer att erbjudas på svenska universitet. Uppsala universitet, som har gått i bräschen för denna utveckling, erbjuder c:a 25 magisterutbildningar och omkring 400 kurser på engelska. På agronomprogrammet med ekonomisk inriktning vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna kommer i princip all undervisning på C-nivå att bedrivas på engelska, inte bara föreläsningar utan alla redovisningar skall genomföras på engelska, liksom  att alla PM också måste lämnas in på engelska. Universitetsledningen hänvisar till de utländska studenterna, men dessa uppgår i en kurs bara till två av 60 elever.

I detta läge föreslår regeringen att internationaliseringen ska fortsätta och att ännu fler avhandlingar ”ska” skrivas på engelska, trots att 78 procent av alla avhandlingar redan skrivs på engelska! Den ser ett ökat införande av engelska som undervisningsspråk som ett viktigt medel för att attrahera utländska studenter och för att svenska universitet ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.

I detta läge måste man vända på hela frågeställningen. De svenska studenter som vill ha undervisning på svenska, så mycket kurslitteratur som möjligt på svenska (genom statliga subventioner), svenskspråkiga handledare, och möjlighet att skriva sin avhandling på svenska (en sammanfattning på svenska ska alltid vara obligatorisk), måste garanteras denna rätt. Detta är s.k. parallellspråkighet. Garanteras inte svensktalande studenter denna rätt, kommer svenskan att dö ut som vetenskapligt språk inom högskolan. Utifrån denna stopplag och svenskans företrädesrätt (se mer därom nedan) kan man sedan alltid diskutera lämpligheten i att använda engelska eller svenska som undervisningsspråk eller examens- och avhandlingsspråk; om det är lämpligt att i första hand konkurrera med engelskspråkiga kurser på den internationella arenan i stället för utbildningens kvalitet.

Om man idag går in på vissa högskolors hemsidor, som till exempel Kungliga Tekniska Högskolans och Sveriges Lantbruksuniversitets, så kan man hitta hela sektioner på engelska – och knappt ett ord på svenska. SAS, i vilket svenska staten har ägarintressen, publicerar en del av sin information, bl.a. resevillkoren, enbart på engelska.

En språklag värd namnet måste förhindra detta – all samhällsinformation måste finnas på svenska. Alla offentliga myndigheter, alla institutioner och företag, som finansieras med skattemedel, alla företag, som har någon form av ekonomiska förbindelser eller avtal med den svenska staten, kommuner och landsting, måste ha all information på svenska. Det skall naturligtvis stå dem fritt att också informera på andra språk än svenska. De institutioner och företag som bryter mot denna bestämmelse ska bli föremål för sanktioner, d.v.s. böter, precis som i de polska och katalanska språklagarna. Enskilda personer ska däremot inte bli föremål för sanktioner.

All information i form av varudeklarationer, bruksanvisningar, instruktioner etc., som vänder sig till allmänheten i dess egenskap av konsument, måste finnas på svenska. En ny produkt eller tjänst får inte introduceras på den svenska marknaden utan att ha försetts med information på svenska.

Överenskommelsen med EU att ett patent för att det ska träda i kraft i Sverige, inte behöver översättas till svenska, måste naturligtvis upphävas.

Den polska språklagen, åtminstone i den ursprungliga versionen, gick t.o.m. så långt att den stipulerade att alla avtal, som slöts på polsk mark, skulle vara avfattade på polska för att vara juridiskt giltiga. Det är möjligt att denna passus mjukades upp i samband med EU-inträdet.

 

Svenska språket måste lagstadgas som officiellt språk i Sverige, som enda obligatoriska språk och dessutom med företrädesrätt (utom i områden med nationella minoritetsspråk).

Huvudproblemet är engelskans särställning, d.v.s. att det är det enda språk som är obligatoriskt vid sidan av svenskan, och att de svenska eleverna ständigt utsätts för ett engelskt språkbad genom massmedia. Det senare fenomenet är svårare att åtgärda lagstiftningsvägen, men engelskans formella särställning kan undanröjas. Det finns två möjligheter: Antingen görs minst ett, helst två språk (exempelvis tyska och franska som under efterkrigstiden) till obligatoriskt förutom engelskan, eller – bättre - så blir alla språk frivilliga förutom svenskan, men det ska vara obligatoriskt att läsa minst två, helst tre språk. De flesta kommer ändå att välja engelska som första obligatoriska språk, men det ska i princip vara möjligt att läsa till exempel tyska, franska eller spanska eller något annat världspråk i stället.

Företrädesrätten ska omöjliggöra att ett annat språk än svenska används som första undervisningsspråk i grund- och gymnasieskolan. Däremot behöver företrädesrätten inte utesluta parallellundervisning på annat språk. En friskola, som vill bedriva undervisning på annat förstaspråk än svenska, skall inte finansieras med skattemedel.

Idag kan utbildningsanordnare inom högskolan bara vara säkra på svenska elever kan svenska och engelska, vilket bl.a. får direkta konsekvenser för den kurslitteratur som används. Dessutom är engelskan det mest gångbara internationella, vetenskapliga språket idag. Engelskan har alltså redan en mycket stark ställning inom högskolan och den hotar att förstärkas ytterligare. Här ska svenska språkets företrädesrätt tolkas som att varje övergång till ett annat undervisningsspråk, i praktiken engelska, representerar en avvikelse från den gängse normen. Därför måste varje utbildningsanordnare på ett övertygande sätt kunna motivera varför denne vill ersätta svenska som undervisningsspråk med engelska, exempelvis för att höja utbildningens kvalitet, attrahera fler utländska studenter eller för att andelen utländska studenter redan är så stor etc. Denna bestämmelse är avsedd att förhindra en aningslös och illa underbyggd övergång till engelska. Samtidigt skall alltså regeln att svensktalande studenter alltid har rätt att undervisas eller skriva examensarbeten, uppsatser och avhandlingar på sitt eget språk gälla.

 

Engelskan har en mycket stark ställning i massmedia i Sverige eller för att illustrera detta förhållande med ett aktuellt exempel: Mellan den 16 september och 20 oktober 2005 visades enligt TT Spektra sammanlagt 264 filmer i de svenska tv-kanalerna. Av dessa var drygt 75 procent engelskspråkiga, knappt 15 procent svenskspråkiga och drygt 10 procent kom från övriga språkområden.

Den katalanska språklagen innehåller en utmärkt bestämmelse i detta avseende, nämligen att hälften av alla program som sänds i Kataloniens tv-kanaler ska vara på katalanska. På ett liknande sätt skulle en svensk språklag kunna föreskriva att minst hälften att alla program i det allmännyttiga Sveriges Radio och TV och TV4, som har avtal med svenska staten, ska vara på svenska och att inget enskilt främmande språk får användas i mer än en fjärdedel av programmen. Detta är naturligtvis riktat mot engelskan, men det är ändå mycket generöst med tanke på att resten av världens 6000 språk också bara får en fjärdedel.

Det är också viktigt att uppmärksamma namngivningens betydelse. Alla offentliga myndigheter, institutioner eller företag, som finansieras med skattemedel eller som har någon form av affärsförbindelser med den offentliga sektorn, måste ha svenska namn. Detsamma gäller offentliga projekt, byggnader, gator o.s.v. Givetvis är parallellspråkighet tillåten, men svenska namn ska alltid ha företrädesrätt, medan nationella minoritetsspråk ska ha samma företrädesrätt i områden, där de dominerar.

Ovanstående kan illustreras med ett aktuellt exempel. Under 2007 kommer det att genomföras ett jubileum med anledning av att det är 300 år sedan Carl von Linné föddes. Förberedelserna är redan i full gång – bl.a. planerar organisationskommittén att sätta upp skyltar vid 33 platser som Linné besökte. Men vad kommer det att stå på dessa skyltar? ”Linné was here”- med en putslustig anspelning på ”Kilroy was here”. Turisterna får samtidigt också veta att Sverige inte står upp för sitt eget huvudspråk. Det är inte ens ”turistvänligt”, ty i så fall skulle skylten vara flerspråkig, inte bara på svenska och engelska utan också på andra stora europeiska språk.

I EU-sammanhang (främst i ministerrådet, men även i kommissionen) har tolkning och översättning till och från svenska minskat med cirka 90 procent under tiden 1 maj 2004 och 1 maj 2005. Det finns inget annat land inom EU som har sålt ut sitt språk på samma sätt som Sverige har gjort. Detta har skett trots Sverige har lagt ner både mycket pengar och energi på att utbilda konferenstolkar, till och med långt efter det att man visste att det inte skulle finnas någon marknad för dessa tolkar. Den svenska regeringen och dess representanter måste åläggas att stå upp för det svenska språket i EU-sammanhang, fr.a. genom använda det!

 

I ett läge då svenska språket riskerar att förlora ytterligare domäner till engelskan, räcker det inte med en tandlös språklag, som visserligen förstärker de språkvårdande myndigheterna organisatoriskt och ekonomiskt, men som inte vågar slå fast att svenska ska vara Sveriges officiella språk. Språkvårdande myndigheter kommer också per definition alltid att ligga steget efter när ett högstatusspråk som engelskan expanderar. Vad som krävs är en språklag, som sätter upp klara gränser: hit, men inte längre. Ingenting hindrar heller att man tar upp en diskussion om hur förlorad mark ska kunna återtas.

Det kan anges i regeringsformen vilket språk som är officiellt språk i Sverige liksom de officiella minoritetsspråken, men dessutom behövs alltså en separat språklag, som reglerar svenskans ställning särskilt. Denna lag behöver inte alls vara särskilt omfattande – se språklagarna i Polen, Katalonien och Lettland.

Per-Åke Lindblom

26/3 2006

För kännedom:

Utbildnings- och kulturdepartementet

Kulturutskottet

Tillbaka till Brevarkivet